minns det som igår, du betydde allt. nu snackar vi knappt mera, kommer jag kunna fortsätta kämpa? är jag verkligen så stark som alla säger? jag tror faktiskt inte det.. du fick mej börja le. jag berättade precis allt för dig,du var min allra bäst vän, faktiskt den bästa vän jag nånsin haft, jag trodde att vi hade så mke gemensamt att inget kunde skilja oss åt.Men jag hade så jävla fel,det känns som att i slutändan kom du fram till att jag inte var bra nog åt dig. Inte tillräckligt omtyckt, populär, snygg, perfekt du är allt det där. Och kanske har jag fel, kanske är det inte så. Men det är den enda förklaringen till vrf det blev såhär, visst jag gjorde ett misstag. Men har inte du gjort misstag nångång? Kanske är jag barnslig, jag menar, det är ju inte normalt att bli lessen så fort man tänker på vad man hade,vi var med varann så gott som varenda dag, och dom få dagar vi inte var med varann pratade vi i telefon elr smsade, och nu umgås vi ALDRIG, jag väntar bara på att du ska skicka ett sms elr åtminstone vad som helst för att få bekräftat att du ändå tänker mig nån gång iaf, jag känner mig hemsk som inte kan vara glad för din skull, du är lycklig, det är svårt att ens tänka på hur ditt liv har gått vidare, kanske var det precis vad jag alltid förväntat mig,jag vill såklart inte att du ska gå ensam och deppa, det är bara så jävla jobbigt att förstå att det är över, det känns som att jag inte vet vars jag ska vända mig, sen vi slutade vara bästavänner, som det så vackert kallas, känns det som att jag förlorat alla vänner jag stod allra närmast. Ni planerar era helger och allt det där, jag fattar egentligen inte vrf jag lyssnar, jag är ändå inte med i erat gäng hursomhelst, jag har många vänner omkring mig, och jag älskar dom.. men jag känner mig ändå så ensam, det känns inte som att jag har nån jag kan berätta allt till nu, dig litade jag på, jag saknar just det, jag saknar nån som ser om nånting är fel, nån som lyssnar och förstår. Det är så mycket jag vill prata med nån om, saker som jag bara kan säga till dom jag står närmast och litar på till 100%, men vem är det? Jag är inte säker på det längre, jag vet fan inte åt vilket håll jag ska gå, det känns som att jag gått vilse mitt ute i skogen, och det finns 2 stigar att välja, men vilken leder ut? Jag tänker på dig varje dag, på vad vi hade, och jag saknar dig och allt det vi gjorde tillsammans, jag saknar allt så mycket att jag vill sprängas. Och det som känns jobbigast, är att dom flesta är väldigt nöjda med att det är över mellan oss, det är så det känns. Och vad vet jag, det kanske inte är så men det är så jag känner. jag känner mej ensam och svag nu. jag öppnade mitt hjärta för dig och sa det jag verkligen menade. en sak jag undrar -varför kunde du inte stannat kvar, gett vänskapen en chans att läkas, ett enda gräl , om det nu ens var ett gräl, och sen var det bara slut. Bara där märker man ju hur mycket jag betydde för dig, hur mycket våran vänskap betydde. Ingenting, verkligen ingenting. För skulle den betytt nått skulle du gett den en chans. Jag saknar dig som fan, jag vill gråta, men jag kan aldrig gråta, hur mycket jag än vill går det inte. Jag försöker klara varje dag, men det är svårt att ta sig fram. vill inte ha det såhär, men det är väl meningen? vaknar med tårar och vill bara somna om igen. kommer aldrig glömma, men vill inte minnas oss. ju mer jag tänker på det så saknar jag oss. en dag i taget, som vanligt, fast värre. men nu finns du inte längre hos mig.Du lurade mig väldigt bra ska du veta, du fick mig att tro att jag fakiskt dög åt dig, du fick mig att tro på att du älskade mig, och att jag var din såkallade bästavän, , du gjorde mig så JÄVLA LYCKLIG, och nu, det är knappt jag kan vara lycklig åt våra minnen, för jag vet att om jag tänker på dom kommer jag bara bli sårad igen när jag inser att det aldrig kommer bli som det var förr, du har sårat mig hårt, och ljugit väldigt bra under den tid vi hade, så jag hoppas du är stolt. jag ångrar att jag kämpade, ångrar allt jag gav, för i slutet av sagan blev de jag som stog ensam kvar. vill inte minnas dig men kan inte glömma helt, för i mitt hjärta finns du kvar i all evighet hur mycket jag än försöker glömma dig. Men det går ju inte när man träffas varenda jävla dag, då ploppar minnet upp igen.
Han fick mig att glömma dig för stunden, men allt tar ju slut nångång, iaf för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar