Mitt förflutna jagar mig

Jag är så glad, lycklig. Det är jag. Men samtidigt inte, hur beskriver man den känslan. Jag tänker på mitt förflutna hela tiden, både allt dåligt och allt bra. Jag saknar ibland allt som hände förut, vilka och vad som var mitt allt just då.

Tänker jag för långt bak, då händer massa, tänker jag ungefär ett år tillbaka då mår jag illa inombords. Jag kommer fortfarande ihåg den där känslan, att bara vilja sova hela tiden, då jag stängde in mig från allt runtomkring, jag stängde verkligheten ute. Jag ville leva i min egna lilla bubbla och bara glömma verkligheten, på nätterna kunde jag inte sova. Önskade att varje gång jag stängde ögonen, skulle jag vakna upp nästa morgon och inse att allt bara varit en hemsk mardröm.

Samtidigt som jag ständigt försöker glömma allting så inser jag att det behövs för mig, detbehövs för att vara jag. Vårt förflutna är det som formar oss. Det är därifrån jag har fått viljan att nå mina drömmar. Tänker jag på tiden innan det får jag blandade känslor, bra och dåliga. Minns då när jag fick glädjetårar, för att allting var så perfekt, det kunde inte bli bättre. Samtidigt så kände jag - det var inte mitt riktiga liv, det var inte verkligheten. Men jag är lycklig, jag vet inte varför. Kanske är det för att jag nu har en möjlighet att gå min egen väg i livet, utan att behöva vara rädd för att visa mitt riktiga jag , och att folk ska döma mig. Det är ingen stor grej att folk dömmer mig, för dom känner mig ju it, så ja bryr mig inte. Jag är fri, det känns som att jag flyger. Jag är lycklig.

Jag önskar att jag föddes på rosa moln, men nu är min dröm att en gång få komma dit istället, att sväva i rosa moln.
Jag saknar alla mina gamla vänner, umgänget och allt vi gjorde. Ständigt ser jag dessa personer, överallt, IRL, fb, ja överallt. Då undrar jag hur det kunde bli såhär... Men samtidigt är jag lycklig, men på ett annat sätt. Det fattas bara några små bitar i pusslet, detordnar sig snart, måste bara hitta dom sista pussebitarna. Men tills dess, håll ut. Fortsätt kämpa.